Jennifer♥Marre

berättelsen om mobilen: de var en gång en flicka som satt på bryggan när de var sammankomst pause. Hon satt bredvid en trevlig flicka som hette Marre. Jag och Marre satt på bryggan och dinglade med bena. Sedan komn en stygg hund och ruskade av sig vattnet på mig och Marre. så vi steg upp och då i de ögonblicket for min nya mobil ur min bh och for rakt i vattnet. Jag hoppade efter. De var inte alls djupt till låren ungefär. jag letade och letade efter mobilen men kunde inte hitta den. de var ler botten ¨så jag sjönk ner med ´mina fötter i leran. När jag äntligen fick tag i mobilen droppade de vatten från den. Mobilen hade inte vart i ett långt tag kanske max 20 sk. när jag kollade på mobilen var den fortfarade igång. sedan stängde jag av mobilen och tog ut batteriet. De var några andra personer en bit bort. Niklas, wille, oscar, sebbe, vanessa, lucas, rickard och albin. har jag glömt ngn?
jag rusade upp och där stod jag med en blöt mobil som jag försökte torka och en blöt klänning. Alla frågade varför jag hoppat i, och jag förklarade att jag hade tappat min mobil i vattnet. Rickard sa att bateriet var dött. för de var rött. jag tog ut alla delarna och försökte att torka dem. De satt en snäll kvinna och frågade om jag tappat mobilen och jag nickade och sa ja. Hon sa att jag skulle lägga den i solen och låta den torka och de blev snabbt imma och mina kompisar trodde att den var sönder. Jag började nästan att gråta. Eller jag gjorde de. Jag tyckte att jag var världens sämsta dotter som tappade min mobil i vattnet. Jag sa gång på gång att jag ville vakna ur min mardröm. Jag var besviken på mig själv. En ny mobil, och jag har tagit sönder den. Vad ska jag säga till ´mamma och pappa? Marre sprang efter mig när jag hade gått en stund. Hon sa att de inte var någon fara och hon tröstade mig. "de var ju bara en olykshändelse" sa hon. men ja sa "jag tog söner min gamla obil och nu den här, jag är världens sämsta dotter "
Vi gick in i den stora hallen och där stod jag med mobilens alla delar i handen och en halv blöt klänning. de var enormt med folk, men ingen la märke till min blöta klänning så de var tur. Min farmor och farfar var lite längre fran och självklart började de prata med mig och jag med dem. Musiken hade börjat så de var bäst att ta sin plats längst upp på lektaren. jag gick upp för alla trapper med marre och vi satt tysta bredvid varann. jag började gråta. " jag är sämst, de finns ingen som är så dålig som jag " sen kom alla andra också. och lucas var jätte snäll och stöttade mig . sen sa rickard att hans bror hade en likadan mobil som jag och att vi kunde prova hans batteri i min mobil och se om de funka att sätte på den. De letade efter Perter som rickard och niklas bror heter. och de hittade han och de testade och den funka. jag blev glad när de kom upp igen. för jag såg på dem att den hade funkat. Jag blev glad för sekunden men jag var också orolig för att min mobil kanske inte skulle funka i morgon. sen vinkade min mamma och pappa till mig, att jag skulle komma ner och träffa charlotte och Marcus, min kusin och hennes man. Men jag kunde inte gå ner. så jag vinkade bara tilbaka. På hela eftermiddagen kunde jag inte konsentrera mig jag tänkte bara på mobilen. jag orkade inte prata med någon och orkade inte gå ngn stans. jag tyckte inte att jag var värdig att få kramar och tröst.
Sedan skulle vi hem. Marre sa att de bara var att köpa ett nytt bateri och de skulle kosta mellan 1 och 5 hundra kronor. De var ju sammankomst 2 dar til och jag skulle inte kunna fixa batteri till dess. Och vad skulle mamma och pappa säga när de såg att jag hade en reserv mobil ist för min vanliga? Men nu satt jag i bilen och jag tänkte bara på mobilen!
när vi kom till södertälje skulle vi först gå på stan lite. mamma sa "jennifer ta med din mobil för vi ska sära på oss, så du kan ju ringa och tala om vart du är någon stans "    "men jag orkar inte " sa jag.
jag, mamma och janine gick till indiska, mamma köpte en kjol till mig som jag skulle ha i övermorgon. jag tänkte : jag är inte värd att få den efter de jag gjort.
sen åkte vi hem till oss. Vi satt och åt jätte god mat. när jag ätit upp sa jag att jag var trött, de var jag ju. så jag skrapade av min tallrik och gick upp. jag grät och grät i floder. jag kunde inte hålla de hemligt jag behövde betätte för mamma och pappa. Jag gick ner för trappen med rinnanes mascara tårar och sa "mamma jag vill prata med dig"    hon kom halvspringades till mig. jag berättade, och hon blev inte alls sur som jag trott. efter de var de skönt. jag tänkte inte på de. och pappa sa att han skulle fixa ett batteri till mig på måndagen. Allt var så skönt och lätt i livet igen ! <3


nu har man haft sen mobil i 3 veckor efter de och den funkar. men laddningen är lite seg och den hackar ganska mkt. men jag är glad att den ens funkar. //jennifer